Jag konstaterade ju tidigare under säsongen att asfalt inte är min grej, så det var inte med några högt ställda förhoppningar vi rullade de 5 kilometrarna till tävlingen. Tanken var att ha kul och plocka med oss några poäng i säsongens sista tävling. Det som ändå känns surt är att jag bromsade bort oss i en kurva på första rundan så hela spänningen försvann, och det visade ju sig att vi faktiskt hade haft en tredjeplats inom räckhåll.

Det var fyra varv på en dryg kilometerlång slinga som skulle köras två gånger. Inför start så hade vi konstaterat att det skulle bli tufft att vara med i toppen, men vi skulle definitivt ge det en chans!
Det var en snabb sträckning, men vi kom igång rätt bra, även om det var svårt att lite på fästet, det kändes som däcken inte riktigt greppade tillräckligt, det blev mycket understyrning. På tredje varvet gör jag en riktig miss, bromsar för sent i varvets snabbaste kurva, och vi kanar rakt fram. Vi får back och ta om, och där försvinner alla chanser till tätkänning... vi kör rundan klart utan större problem och eftersnacket handlar såklart om missen och vi bryr oss inte om att kolla resultatlistan.

Andra rundan kör vi nu helt utan press och förväntningar, och det flyter på rätt bra. Jag känner att jag fortfarande inte litar på fästet, och förstår att de som är experter på asfalt antagligen utnyttjar uppvärmningen av däcken bättre. Chanserna till en bra placering försatte vi ju på försa rundan, men när vi kollade resultaten så hade vi i alla fall satt en tredjetid på andra rundan, vilket får räknas som godkänt. Sammanlagt slutade vi dock på en förnedrande sistaplats av de fem startande i klassen. Som tröst tar vi med oss att det bara hade en sekund til lfyran, och att vi trots den stora missen bara fick stryk av en C-förare.